Mitt huvud är inte riktigt som de ska vara nu och det har det inte varit på flera veckor. har fått ny medicin för min koncentration men med ny medicin innebär nya sidoeffekter.

några av dom är att man inte har någon hunger eller aptit, jag brukade kunna äta en hel del förut och jag va inte precis liten runt magen men nu äter jag knappt något längre och jag ser ut som jag försvinner mer dag för dag. för 2 år så vägde jag nästan 90 kilo och nu väger jag 68 kilo. sömnproblem är vanligt med och väldigt konstiga drömmar tydligen eller så är det bara jag som är skum. 

men det som har varit jobbigast är nog alla känslor och tankar som inte är helt i styr. den senaste tiden har jag mått skit och har varit riktigt låg och nere samt haft jobbiga tankar tankar som jag inte vill tänka. men jag har ingen kontroll över mig själv längre känns det som. som om det inte är jag som styr mig utan någon annan. jag vill inte må såhär och vill inte tänka såhär men dom säger att det kommer bli bättre snart med allt. jag hoppas bara att det inte är långt kvar för jag vet inte hur mycket mer jag orkar.

Ja jag har nog förändrats ganska mycket dom senaste åren. Vissa saker är bra och vissa inte så bra. Jag har blivit mer självsäker i mig själv och vågar säga till när jag tycker något är fel eller att jag tycker anurlunda. Något negativt är att jag har blivit ganska envis och väldigt lätt arg nu för tiden vilket nog är anledningen till att jag inte har så många vänner kvar. Och det är en annan ska... Saknaden jag saknar dom inte. Antagligen för att jsg ändrades eller att dom ändrades. Men det är inte bara det jag saknar saknaden. Tror inte jsg har kvar den lika mycket finns bara få saker jag saknar.

jag har nog blivit lite smått känslokall när det gäller saker. Bra för mig för jag behöver inte känna något men andra kan tycka att jag är konstig eller snarare konstigare. 

har ar lärt mig nu hur det är att vara beroende av något. Va utan min medicin i 2 dagar och jag fick panik och ångest. Och när jsg väll fick den så vart jag konstig i huvudet igen.

känner mig ganska ensam ibland men jag gillar det jag gillar att vara själv med mina tankar.

jag har haft det lite svårt ett tag med medicinen och sånt med familjen och kärleken. Det är det som är läskigt med förändring men jag hoppas att det slutar bra.

Min syster växer så det brakar vill nästan att tiden ska stå still. Hon gillar mig iallafall. Brosan är bäst tills syrran kommer hem då duger jag inte längre. Hepp hepp nu orkar jag inte skriva mer hej hej 

Tror jag nått min gräns med saker jag orkar. Ligger i soffan och bara gråter och mår dåligt.

Jag är nog ganska orolig och stressad märker det för jag blir sjuk när jag är det. Trodde man skulle kunna få vila upp sig på lovet men det verkar inte vara så just nu för mig.
Känns som man blivit slagen i magen och har svårt att andas.
Just nu vill jag bara vila.

Julen är nog ett utav det värsta jag vet. Firar inte det längre som alla andra kanske gör, som liten va jag splittrad mellan 3 familjer, mammas, pappas och hans frus familj. Mammas familj vill inte veta av oss så vi firar inte med dom. Så julen med mamma brukade det bara vara hon, jag något syskon och mammas pojkvän.
Brukade fira hos farmor och farfar med pappa och mina syskon. Men det blev ofta bråk om saker och ting.
Orettvisor mest, jag va äldst av syskonen och jag va farmors första barnbarn så jag gick nog lite mer uppmärksamhet än vad dom andra fick. Det gjorde pappas fru arg så jag fick inte följa med dom upp till farmor och farfar nästa gång. Ledsen va jag så klart för jsg blev lämnad kvar utan att någon sa något eller nånting.
Det va jobbigt när farmor ringde ner efter jul och fråga varför jag inte hade följt med, visste inte vad jag skulle säga" ne men min låsasmamma vill inte att jag skulle så dom lämna kvar mig" jag ljög såklart för dom och sa att jag va sjuk. Dom andra åren firade vi med pappas frus familj. Hatade det och att vara där för jag hade ingen ingen familj ingen bryde sig eller märkte att jag va där inte ens min pappa det va nog då jag märkte tydligare att jag blev ignorerad av familjen.
Började få ångest över att julen närma sig. Pappa och dom åkte upp till farmor och farfar igen utan mig en gång men denna gången va jag beredd jag hade ringt och sagt att jag ville fira jul med farmor och farfar och det fick ja för dom så jag åkte upp några dagar innan och va där under julen. När dom andra kom så blev dom väll förvånade och antagligen lite arg iallafall frun. Blev mer bråk bara men jag fick alltid fira hos farmor och farfar.
Jag sluta fira jul hos pappa och jag flytta hem till mamma fast den historian har jag redan berättat.
Så nu förtiden så firar jag inte jul på samma sätt som ni andra kanske gör.
Jag gillar inte julen den får mig att må dåligt och jag minns bara dåliga saker.

Funderar på varför jag inte minns mycket om min barndom, undrar jag bara glömt det eller om jag blockerar ut minnena eller att jag inte vill minnas. Har väldigt länge varit kluven mellan 2 familjer eller mer rättare sagt 3 personer min mamma, pappa och hans ex. Alla säger att dom har "ljugit för att inte såra mig" från saker som antagligen den ena eller andra har gjort.
Vet att jag inte en så rolig uppväxt så mycket minns jag. Vet även att jag bodde hos pappa mesta tiden av mina första 10-12 år. År 2001 ändrades mycket min pappa fick en till unge med han sambo och jag va inte längre nummer 1. BUHu tänker väll ni då det är väll som varje familj. Sant det är det men det blev värre för mig. Min pappa ändrades han va blev "kall" han va inte längre den jag växte upp med. Sen kom en till unge och en till. Vid detta laget va jag inte längre en av familjen. Jag vart så fel och så orettvist behandlad på så många sätt. Till slut så hade jag fått nog så jag bestämde mig att flytta till mamma. Pappa vakna tydligen till då och ville inte att jag skulle flytta men jag ville inte tillbaka till "hans familj" så ja flytta med mamma till Askersund.
Jag åkte ner till pappa på helgerna för jag ville fortfarande vara med min pappa och jag ville att han skulle komma tillbaka till sitt rätta ja.

De blev inte så allt blev bara värre. Jag vart ignonerad av dom alla när jag var där så känndes det som dom inte ville ha mig där. Jag blev arg började göra uppror mot dom va rebellisk för att dom skulle märka mig att jag med fanns. Men utan resultat igen.

Jag åkte inte till pappa på ett helt år efter det svara inte när han ringde, ja kom på ursäkt efter ursäkt att jag inte kunde komma ner tills jag sa att jag inte ville komma ner. Pappa och hans fru skilde sig efter ett tag och flytta isär. Jag åkte ner ibland för trodde det skulle vara lättare nu men va så skummt. Hans och min relation va trasig. Hade inte kramat min pappa eller sagt att jag älskar honom på ett år. Vet en gång när jag var hos han och vi hade det väldigt roligt faktiskt han hade börjat bli lite mer som sig själv, när jag skulle åka hem koncern där konstiga pinsamma stämningen i hallen när vi skulle säga hejdå. Fick nog då släppte min väska och krama honom hårt och sa att jag älskade honom och att jag har saknat honom. Han sa att han älskade mig med och att han va glad att jag ville börja att vara hos honom igen. Märkte på han att han fick tårar i ögonen så ja krama han en gång till och åkte sedan. Ha berättade sedan att han hade börjat gråta. Jag börja komma dit fler gånger och varje gång så bröts den jobbiga muren/fasen vi hade tills det va bra. Detta var för ca 3-4 år sen nu och jag är hos min pappa nästan varannan helg eller lov och andra tillfällen. Vi vet att vi inte har världens bästa relation till varandra men vi gör allt för att bättra den och just nu känns det bra dom senaste med åren har varit dom roligaste åren jag haft.

Detta minns jag men men jag vet att det har hänt så mycket annat i min barndom som både va bra och dåligt men jag tror ja omedvetet har valt att inte minnas dom.
Det är en anledning till att jag är kluven mella dessa personer. Alla har sin egen saning och lögn men jag vet inte vem jag ska tro för jag minns inte längre.

Bättre att ha sina vänner framför en så slipper man oroa sig att dom ska hugga en i ryggen. Vissa tillfällen orkar man inte längre hålla god min när man är med dom man gillar.
Anstränger mig inte lägre att försöka behålla vänner.
Jag har mina närmaste som jag litar på och som litar på mig, resten är borta.

Trodde att det skulle påverka mig mer än vad det gjort men ne så va det inte. Jag bryr mig inte vad andra tycker om mig, det är inte min uppgift.

På tall om något helt annat så bråkar medicinen med mig från dag till dag.
Känner att jag ibland att utrycka mig vad jag känner och mina känslor. Musiken hjälper mig väldigt mycket, finns musik för varje känsla eller situtiaon.
Känner mig väldigt arg utan någon anledning just nu. Får nog be min flickvänn att försöka lugna ner mig.

Med bilden menar jag att detta har nog varit allas första tanke, åsikt eller ord som människor har sagt till mig.
Kan inte klandra dom för det är till stordel sant.

Ledsen, deprimerad, ångest, rastlöshet, humörsvängningar, panikkänsla, allt detta och mer är vad jag har nästan varje dag, jag har något som heter ADD. ADD är som ADHD Fast utan Hyperaktivitet dvs mer drömmande utan någon yttre aggresivitet.

ADD = ADHD utan H!
Jag fick reda på att jag har detta gör ca 1 år sedan och för några veckor sedan fick jag väll det mer bekräftat.
Min känslor nät jag fick reda på detta va att jag blev glad men samtidigt väldigt arg, för denna under sökning börja för 11-12 år sedan när jag började visa tecken på ADD men det hände aldrig något skolan sket i mig sedan bytte jag skola och dom märkte okså att jag hade svårigheter men det va samma där ingen hjälp. Så när jag börja på gymnasiet ville dom börja med utredningen igen fast det va när jag gick andra året.
Jag som redan hade gett upp hoppet på skolan vart väldigt förvånad att efter 2 veckor så skulle jag iväg till en doktorn. Och efter några månader med utredning så fick jag det nu berättat och bevisat för mig att jag har ADD. Jag vart så arg för i 12 år har jag fått höra att jag är dum i huvudet att jag inte fattar något att jag är trög och efterbliven.en idiot Jag har fått skäll för att jag inte verkar vara uppmärksam eller att jag inte lyssnar och att jag bara gör fel. Allt detta har jag hört från både vänner, föräldrar, fröknar och andra. I 12 ÅR. Har jag fått höra det och jag börja tro dom och att dom hade rätt. Ni kan då nog fatta hur dåligt självförtroende man hade då. I 12 av att vara utstöt och att tro att man inte fattar något är nu slut.
Jag är inte dum i huvudet, nästan hela min skolgång skulle jag kunnat fått hjälp om bara min kommun hade tagit ut tummen ur röven och gjort något. Antar att mitt liv hade kunnat set anurlunda ut.
Samtidigt så vart jag glad för att detta har stärkt mitt självförtroende jag behöver inte längre och tro att jag är värdelös och att jag inte fattar något. Detta jag har förklarar allt varför jag har varit som jag är.
Jag har nu fått medicin för att hjälpa mig med olika saker, det jobbiga är att den har såååååå många bieffekter och biverkningar så som det jag skrev överst. Fast det kommer gå över om ett tag, det som är jobbigt är att ja kan inte styra över mina känslor ena stunden kan jag vara den gladaste personen någonsin och bara på någon sekund kan jag bara sitta och gråta eller få raseriutbrott.
Har försökt förklara för mina närmaste men jag tror inte att dom helt hundra förstår vad det är eller vad som händer. Men det är bara att stå ut med detta. Jag har det ändå ganska bra just nu jag har en familj som jag älskar och en flickvän som alltid har varit där för mig och stöttat mig så gott hon kan, jag har mina som jag bryr mig om. Jag är glad att jag har dom vid min sida.
Jag är Alexander och jag har ADD och detta är mitt nya liv.

Hej. Har en del att skriva. Den senaste månaden har inte varit lätt för mig eller min familj. Jag har varit sjuk väldigt väldigt sjuk, det va riktigt illa. Det va inte så bra heller när man har en mamma som mår dåligt och knappt heller kan göra något. Så min kära syster, min låtsaspappa och min älskade flickvän har tagit hand om mig och min familj.
Som sagt jag har mått riktigt skitdålig och mitt humör har varit i botten.
Men idag känns allt konstigt, jag är jätte pigg och glad av någon anledning. Vet inte varför kan vara för att jag är på väg att bli frisk eller att min mamma är frisk eller så kan det vara min nya medicin som håller på att fungera,
Har fått en hel del ovänner på senaste tiden det är mest folk som inte gillar mig eller tror saker om mig som inte är sant. Är glad att man har några vid min sida även om antalet har minskat, men jag bryr mig inte så mycket vilket är en annan fatastisk sak med mig ;)
Ja vet inte riktigt vad som händer det är så mycket som händer nu, saker förändras för mig. Så antar att jag har ett "nytt" liv framför mig nu. Men det känns faktiskt rätt bra:) för första gången på länge så känns det faktiskt rätt bra för mig :)